Mitt smultronställe

Förutom 16 juli (en lång historia, förlåt Jennie och Eric) så är denna dagen den värsta på året.
Denna dagen har inget speciellt datum men utspelar sig alltid någon gång om sommaren.
 
Idag lämnar jag det ända stället på jorden som får mig att vara rent igenom lycklig. Jag tror vi alla har ett sånt ställe som vi bara kan åka till och känna varenda muskel i kroppen att slappna av, känna alla bekymmer försvinna och alla jobbiga tankar skjutas åt sidan.
En plats där man oavsätt är lycklig.
 
För mig är den platsen en gammal gård som heter Rodarve Norra på östra Gotland. Här är mitt sommarhus och hit har jag kommit varje sommar sedan jag föddes. Även fast jag aldrig har bott här året om så känns det mer som hem än mitt radhus hemma i Stockholm.
Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att här har jag alltid fått vara mig själv.
 
Men idag åker jag tillbaka och jag kommer inte att komma tillbaka förens i höst. För två år sedan började jag komma hit höst och vår men bara för en helg. Det känns otroligt jättebra men ändå inte riktigt samma sak som det känns på somrarna.
 
Ursäkta deppinlägget men ibland blir det så. Har ju andra roligheter framför mig, typ lägret.
Men usch, kommer sakna mitt Gotland <3
 
 
Ravenchild | | Kommentera |

Korpbarnet och havet

 
Här ser ni Korpbarnet i sin rätta miljö. Det kan man se på de sanna leendena och lite sprattliga och dansiga kroppspråket.
 
Idag skulle jag egentligen bara ha fotat bilder till headern (som ni ser att jag har bytt ut!).
Men gillade verkligen bilderna som togs så här får ni se lite annat.
Jag började med uppsatt hår eftersom att det egentligen är jättesmutsigt, hehe. Men jag vart galen på hårslingan som hela tiden ville slingra sig ut och kitla mig i pannan.
Så jag släppte ut det och märkte att det inte alls vart så farligt.
 
Jag gillar även att bilderna är tagna på en utav mina favoritplatser!
| | Kommentera |

En Typical Josse Historia

Älskar hur man ser mäktig och cool ut ur denna vinkel med blåsande hår...
 
Idag hoppade jag upp ur sängen och tänkte: "Idag ska jag ta självporträtt till bloggen! :D"
Eeeh, inte riktigt.
Idag hoppade jag upp ur sängen och tänkte: "Vafan ska jag göra idag då? *suuuuck*"
 
Nej, men som ni kanske kan se eller lista ut så är jag på Gotland och har alltså kommit hem från USA. Idag är nästsista dagen så imorgon åker jag hem igen och sen står packning och scoutläger på schemat. Fick iaf för mig att ta mig ner till stranden och ta självporträtt sen.
Och nu ska ni få höra en pinsam historia.
 
Jag har haft sommarhus mitt ute i ingenstans på Gotland i hela mitt liv.
Jag kan dessa trakter. Trodde jag. Tills idag. Detta är en strand som inte är så... befolkad. Vilket passade perfekt för självporträtt tänkte jag.
Jag har gått ner till den stranden ett antal gånger innan, men det var tydligen ett tag sen.
För jag traskar på åt det hållet jag vet (!!) är rätt. Sedan delas vägen in i två grener och jag blev helt plötsligt lite osäker. De är väldigt lika och ser ut att gå åt ungefär samma håll.
Tvekande väljer jag det vänstra håller och ser att jag närmar mig en liten skog (iaf tätt med träd). "Det här minns jag inte men asdfghjkll jag fortsätter".
Nu är det så att jag är en lättskrämd jävel och att jag kvällen innan hade läst en bok om spökplatser på Gotland... passande nog (tycker sånt är väldigt intressant dock). Blir sådär lagom vidskeplig men fortsätter osäkert igenom skogen när jag går förbi en igenväxt BRUNN!!
För alla er som inte har sätt The Ring... Jag vart sketarädd vid den synen. Men stark som jag är fortsätter jag tills jag kommer ut på andra sidan och fortsätter traska på.
 
Efter ett tag inser jag ju att jag är fel så jag tar upp GPS:en på mobilen och ser att jag (såklart) skulle ha svängt åt höger.
Så nu är jag alltså tvungen att ta mig tillbaka genom skogen. Där någonstans slutade jag vara modig. Så jag ringde upp Thomas, som sällskap igenom liksom. Dock var Thomas påväg ut till förläger med alla andra scouter (som redan mobbar mig mycket för mitt "dåliga lokalsinne", så alltså tänk er att mobba Josse redan är ett internt skämt). På med högtalaren och jag är tvungen att berätta hela min historia för alla mina kompisar medan de gapflabbar i andra änden. Mmmm, så stolt man känner sig.
 
Kom fram rätt tilslut utan att ha stött på Samara, så ni kan va lugna. Här är en bild jag tog på stranden också. Lyckat.
Dagbok, Ravenchild | | Kommentera |
Upp